typanda

Åh vad man kan bli glad trots allt plugg som får en att nå botten. Som tex när vi sitter i tysta rummet på skolan och personen som inte går i vår klass Äntligen går därifrån och vi får fjanta oss en stund. Eller som när klockan ring 06.30 och jag tar mig upp och möter mina morgonpromenadsvänner för att snacka om allt annat än tentan och sen äta frulle ihop. Eller som när man har chansen att hänga med dom som gör att man mår så bra under lunchrasten. Eller som när man går ihop ett gäng och springer Vårruset, där man skrattar tills man får kramp före och efter loppet (inte under direkt) och tänker inte en enda tanke på plugg. Eller som när man kommer hem och hinner babbla lite skit med ii från apberget. Ganska ofta så känner jag att jag alltid vill leva det här livet- med både de dåliga sidorna och de bra!