typanda

Ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Ena stunden är man lyckligast på denna jord, nästa stund så vill man bara tjuta och undvika allt som har med livet att göra. Kom hem från jobbet senare än vanligt och tröttare än vanligt. Tur nog så har jag världens bästa roomie och en annan roomie bara ett telefonsamtal bort och vips så blev allt snäppet bättre. Men fan, varför ska livet vara såhär svårt? Nu har jag iaf sagt upp mig och känner mig som en idiot. Förhoppningsvis så löser sig uppsägningen så jag kan sluta den 6 augusti..Sen väntar jag fortfarande på att jag ska få pengar in på kontot, vilket aldrig verkar vilja dyka upp. Ett G på tentan som jag inte tagit tag i vore ju också som bra. Sen så kan mitt övriga liv få börja klarna också. Känns som att jag bygger upp höga förväntningar, lever i en bubbla och hoppas att allt ska vara som jag vill. Sen vaknar man och märker att det var bättre i tankarna än i verkligheten och då spricker allt. Allt blir inte som i drömmar och jag antar att man måste ta sig igenom den här biten också. Men saknad gör ont.