typanda

Jag borde hoppa jämfota av glädje. Mitt mål som jag hade för denna termin är uppnått; jag klarade terminstentan som jag Aldrig i mitt liv trodde jag skulle ta på första försöket. Ringde mamma och båda fick tårarna att börja rinna.
Sen så känns den kliniska tentan imorgon helt okej. Min MRSA är borta, jag åker till norrland på torsdag och imorgon ska jag äta middag med brudarna och krama dom hejdå. Men sen så dyker det upp saker som får hela kroppen att stelna till och man blir stundtals alldeles yr. Man måste sätta sig ner får att samla ihop tankarna för att kunna förstå. Man analyserar sönder vartenda ord tills man vet varken ut eller in. Den där styrkan man laddat upp med för att plocka fram vid rätt tillfälle finns inte där längre.

Men jag har inte tiden och orken att ta tag i detta nu. Jag har bestämt mig för att trycka undan den senare känslan och fokusera på att jag faktiskt har klarat av något som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra och vara stolt över mig själv. Sen har jag något fantastiskt att se fram emot; norrland där familjen och ellabella med co finns!